Läs dom bara!!!!

Kapitel 2

Jag försökte sätta mig upp men jag lyckades bara en decimeter innan jag var tvungen att lägga mig ner igen.

Jag kände att någon kom närmare mig. Personen lyfte upp mig och gick iväg med mig. När jag vaknade låg jag mjukt och hade något som liknade en filt över mig.

Jag försökte öppna ögonen igen och lyckades få upp ögonlocken en liten bit så jag anade att jag låg i en säng.

Var det så, var det så att man kom till himlen?

Jag hörde hur det skramlade.

Jag lyckades sätta mig upp och få upp ögonlocken.

Det kom en kvinna som liknade min döda farmor. Hade jag kommit till hennes hem här i himlen?

”Såja Kim” sa hon med mjuk röst. ”Jag trodde inte du skulle komma än”

Jag öppnade munnen för att svara men fick inte fram några ord. Istället började mina händer göra konstiga rörelser. Jag förstod vad jag sa. Men gjorde kvinnan det?

Kvinnan som liknade min farmor nickade och fortsatte.

”Du har mist dit tal.” sa hon med besviken röst.

Jag gjorde  ytterligare några rörelser som betydde ”Jag ville veta vad som hände när man dog, och jag hade ändå inget vidare liv ändå.” förklarade jag och sänkte sedan huvudet och såg till min förvånad att mina händer inte var detsamma som förr.

Mina fingrar var inte längre korta med avbitna naglar, utan långa och vackra med nymålade naglar i rött.

Kapitel 1

Plötsligt händer det. Du bara sitter där i din fåtölj och tänker.  Om du råkar somna så vaknar du aldrig upp igen. Men vad händer sen? Vart kommer du sen. Kommer jag till himlen, till helvetet eller till en annan värld? Det var det jag skulle ta reda på. Jag bestämde mig för att ta själv mord. Jag hade ända inga kompisar, min mamma hatade mig och min pappa har lämnat mig.  Så det kunde ju inte bli sämre än det redan var.

Jag tog fram en kniv och skar ett djupt hack i handleden. Sen kom smärtan. Jag skrek, det rann och rann blod. Det blev en stor röd fläck på den vita mattan i köket. Men sen, sen var det som om jag svimmade, smärtan avtog och jag föll ihop. Sen var det svart. Inget vitt ljus som alla säger att man ska se. Nej, allt var svart. Var det bara så. Man bara dog. Inget nytt liv i en annan division?

Sen hörde jag en röst. En väldigt svag röst.

”Kim?” Var det någon som sa. ”Kim” Sa någon med svag röst igen.

Jag försökte öppna ögonen för att se vem det var, men de var allt för tunga.

”Kim! Är det verkligen du?” Hörde jag någon säga med starkare röst den här gången.

Jag försökte svara, men det kom inga ljud ifrån min mun.